vad jag saknar allt innan sommaren 08 och hela sommaren. egentligen, allt va så jävla nice! jag, kajsa och viccan, alltid på topp! fulla som kastruller varje dag, men så jävla lyckliga! ärligt, har nog aldrig mått bättre än vad jag gjorde den sommaren. det var helt insane, vi hade alltid något att göra. typ som då när vi va på östra och viccan tappade sin mobil, sen hände de lite mer ja. men ändå, så jääääävla kul eller?! :)
då var jag verkligen mig själv, kanske inte bara för att jag var full, men var alltid glad. och jävlar vad vi motionerade, helvete alltså! VI BORDE SKRIVA EN BOK TJEJER! ;)

HAHAH ja, när jag ändå håller på så kan jag lika gärna skriva lite mer om den sommaren ;)
Typ VICCAN när hon blev så JÄÄÄÄÄÄÄVLA KALAS full så hon inte kunde cykla hem själv, så kajsa fick ta henne på pakethållaren. så kom vi till cykelbron vid andersberg, ja självklart så ska jag och viccan slänga oss på marken och börja skrika  " POLISEN GÖM ER " hahaha ja, ibland är vi pretty messed up.
 
ELLER RIX FM FESTIVALEN!!! ahhahahahaha seriöst, den kvällen var liksom, "jag vet att det hände men hur?!" Kajsa hoppade över barnvagnar, ja hon hoppade! jag kröp istället! tror anna hjälpte mig också ;) sen hände det kanske lite annat också men ah... ;)

sen alla kvällar på västra! eller ah, jag, kajsa och sara hade ju fan den bästa.. Vi cyklade först till västra för att möta min syster, som inte var där. vi fick cykla tillbaka till stan, när vi kom dit så va hon tydligen på västra igen, då stack vi dit men nej då va hon i stan, aja vi träffade henne iaf. sen cyklade vi tillbaka igen till västra. och jag vill påpeka att sara inte var van vid min och kajsas cykling. hhaha, sen kom vi dit då, hade skitkul. så kom de nårra killar.. HAHA "Johanna, jag har alltid tyckt om dig mer än vän" Seriiööööst, vet typ va killen hette så ja gömde mig i buskarna. ;)

nej gud, vill verkligen ha de så igen!!!!!!!!!!!!!! GE MIG EN NY SOMMAR OCH SAMMA LIV :D PUSSSS PÅÅÅÅÅ DEEEET!!!! i broke the rules and i didn't cared at all ;)

OCH JAAA SATAN VAD JAG ÄR FJORTIS.... Take it or leave it!!!!!




jag spelar inte svår, jag vill bara inte ha dig !

Äntligen kan jag lägga all skit bakom mig, detta är ett avslutat kapitel i mitt liv nu. Det jag var och det jag hade har jag lagt bakom mig nu och det kommer aldrig att komma tillbaka igen.

Idag när jag satt där i rättsalen och såg A så började jag tänka på hur svag jag har varit, hur liten jag brukade känna mig. När jag och A var tillsammans så trodde jag till en början att han var en snäll kille, men efter en månad vände han totalt. Han blev aggresiv och enormt svartsjuk. När jag var i skolan kallade han mig hora och jag var otrogen för att jag var med killarna, jag som alltid har kommit överrens bättre med killarna i skolan. Jag fick knappt gå ut för då var jag också otrogen. Jag låg tydligen med Kajsa och Viccan, även Anna när vi blev vänner. På valborg kastade han en full ölburk efter mig, jag var otrogen för att jag festade med Viccan, min syster och hennes kompisar.

Efter ett tag fick jag nog, så jag gjorde slut. A hade manipulerat hela min familj som vände sig mot mig. Pappa var den enda som var lite halv neutral, han tyckte jag skulle gå vidare. Han förstod hur dåligt jag mådde i förhållandet med A. Men varken Mamma eller Jonas förstod, jag tog tillbaka A. Han blev allt värre och jag fick knappt gå ut med Kajsa och Viccan längre, då var jag världens största hora eftersom jag alltid knullade runt med alla enligt honom. Jag vågade inte säga emot honom, jag tackade och tog emot. Det blev helt fel, tre månader med A kändes som 100 år. Det kändes som om jag satt i fängelse. Till slut visste jag inte vad jag skulle ta vägen. Jag var så förvirrad och så vilsen i mig själv. Pappa började märka allt mer och mer att jag inte mådde bra, han ville hela tiden att jag skulle göra slut med A, men jag vågade inte. Jag visste att han skulle göra något, skada sig själv, skada mig eller mig familj, eller mina vänner. Så jag höll mig kvar, även fast jag mådde så dåligt. A började hota mina killkompisar, även där vågade jag inte säga ifrån. Jag var så sjukt rädd för honom.

Han visste också att det fanns en annan kille med i bilden, han vet att jag aldrig kom över honom. Han tog hans nummer, ringde flera gånger och började hota. Jag vågade inte ens säga ifrån, jag skämdes så fruktansvärt mycket över honom. Hela tiden förnedrade han mig, han förklarade alltid hur dålig jag var och om jag gjorde slut med honom skulle han ta livet av sig. Varje gång vi började bråka så skar han sig och grät, varenda gång tyckte jag synd om honom och tog på mig skulden, det var alltid mitt fel. När det tog slut andra gången så träffade vi båda andra och jag förstod aldrig varför jag tog tillbaka honom. Han började ge mig saker hela tiden, pengar, ett nytt playstation m.m. Jag ville inte ha hans saker, jag ville att han skulle bli normal.

Jag trodde han hade förändrats, men nej. Efter ett tag blev han exakt likadan igen om inte värre. Vissa dagar kunde han vara helt iskall och inte prata med mig, ibland kallade han mig massa saker. Sen bara vände han och blev helt normal igen. En kväll, så låg jag och försökte sova. Han försökte hela tiden få mig att lyssna på honom, han ville börja bråka. Jag orkade inte så jag vände mig om, då började han dra mig i halsbanden och skrek på mig. Jag blev rädd och undrade om han var helt jävla dum i huvudet och bad honom låta mig vara. Sen skulle han börja mysa med mig och allt sånt, men nejnejnej, han äcklade mig något så fruktansvärt, jag puttade bort honom. Han flög på mig och tog tag runt min haka och började skälla. "Du ska aldrig slå till mig igen, fattar du?" jag bara kollade på honom och vände mig om igen. Då tog han tag i mina armar och ruskade om mig och puttade in mig i väggen. Då kommer mamma in, han går härifrån och jag får sova med mamma resten av natten, den helgen frös helvetet till is. På morgonen när jag gick upp såg pappa irriterad ut, han började kolla på mina armar. Runt handlederna hade jag blåmärken och upp på överarmarna hade jag blåmärken. Jag har aldrig sett min pappas ögon så svarta. A var inte hos oss den dagen så pappa packade hans väska och ställde den i hallen. När A kom tillbaka så körde pappa honom till tågstationen, då trodde jag han skulle vara ute ur mitt liv föralltid. Men nej, han kom ännu en gång tillbaka och rörde om.

Midsommarafton-08, vi satt ett par stycken hemma hos oss, mina kompisar och mammas och pappas kompisar. Vi alla hade trevligt, men A blev arg. Jag, Kajsa, Viccan och Betty gick ut på framsidan och 2 killar kommer och börjar prata med oss. A pratade inte med mig på hela kvällen, så fort jag kom gick han eller så blev han irriterad och blängde mot mig. Jag förstod inte vad jag hade gjort fel så jag försökte prata med honom, men han bad mig hålla käften hela tiden. Det var sista gången jag och A pratade med varandra, dagen efter låg han och grät i min säng. Jag hade fått nog, pappa lät inte mig och A sova i samma rum, han fick sova på soffan. Efter dom 3 dagarna, som var ett helvete blev jag av med honom.

Det tog honom ett par månader innan han började höra av sig. Det var en fredagkväll, vi hade varit i Värnamo och var onyktra. Jag, Anna och Viccan, fulla som kastruller satt på bussen hem när min farbror ringer med paniken i rösten att jag måste komma, och det är nu. Jag frågar vad som har hänt, han säger bara "nej, nej, nej kom hit, få honom här ifrån" jag frågade "vem?" när han väl sa att det var A fick jag panik.´
När vi kom till Halmstad cyklade vi bort till Gamletull för att lösa detta. När jag kommer innanför dörren börjar A direkt med att fjäska, jag kollade på honom och skrattade åt honom "Vad fan gör du här?" han blev tyst en stund och bara kollade på mig. Han svarade med att han skulle träffa mig, men varför? Det var ju över, jag ville inte mer. Han bad mig sätta mig hos honom men jag satte mig mittemot och förklarade för honom att han var det största misstaget jag någonsin gjort. Han började gråta och jag orkade inte, jag tyckte inte ens synd om honom. Jag gick ut i vardagsrummet till min faster, farbror, Anna och Viccan. Vi satt och pratade och skrattade. Vi ville bara få honom att gå. Anna gick ut i köket, jag gick efter. Hon hälsar ironiskt på honom och han tror att allt är lugnt mellan dom, trotts allt han gjort. Han hotade sedan att han skulle hugga ner alla som kom i närheten av mig, han la upp två knivar framför Anna. Efter det gick han, dessutom snodde han Annas skor. Efter det såg vi inte honom på ett tag.

Sen kom han till Halmstad någon månad senare, igen! Han var på samma hockey match som mig. Mina ben vek sig, dagen innan hade han mordhotat mig och min familj. Det var liksom inte sant att han stod där. Pappa ringde polisen och han satt i 6 månader för detta.

Efter ca 8 månader efter detta började det igen, han började smshota mig och R. Mamma fick nog även då, ringde polisen. Jag blev förhörd i två timmar och har aldrig pratat så mycket om A som jag gjorde med polisen. Hon lovade mig att han aldrig skulle få komma i min närhet, hon lovade att han skulle försvinna från mitt liv.

Och idag, den 21/1-10 ca 2 år senare fick jag sitta öga mot öga med A igen och jag kände mig lika liten och lika svag som jag gjorde när jag och A hade ett förhållande. Efter ett tag, när jag märkte att han kommer inte lyckas att snacka sig ur det här, blev jag lättad. Jag skulle äntligen bli av med honom, han som bröt ner mig och gjorde mig så svag och så liten, han kommer inte att vara där mer.
Utan Anna, Viccan, Kajsa, Mamma, Pappa och min Farbror skulle jag inte klarat detta idag. Jag skulle gråtit och jag hade inte vågat säga det jag sa, jag hade aldrig vågat sätta mig öga mot öga med honom. Jag hade inte klarat av att hånflina honom rakt upp i ansiktet när jag gick ut från rättssalen.

Finns inte ord nog för att beskriva er, you're just fantastic!!!!!








Ibland slutar man aldrig sakna något, näej, 7-9an va grymt jävla kul! Saknar det så sjukt mycket

svartsjukan är som en liten djävul som gnager och fyller oss med jobbiga känslor. den kan komma av att man verkligen blivit sviken eller att man tror att man kommer att bli det. svartsjukans lilla djävul kan dyka upp även om förnuftet säger att det inte finns någon anledning. alla människor drabbas av känslan någon gång, och en del drabbas oftare. egentligen handlar det om att våga lita på sig själv. att lita på att man är en person som är värd att älskas av dem man älskar. det handlar också om att lita på andra. i kärleken är vi ömhudade och sårbara. därför kan också tillit till oss själva och andra rubbas. om man inte litar på andra får misstänksamheter utrymme. vi tillverkar svartsjukan inuti oss själva och börjar fantisera om vad han/hon gör och känner. ibland kan man behöva ett rakt svar. får man höra att det inte stämde blir man lättat och glad. risken finns att man får höra sånt man inte vill höra och då gör det såklart ont. men sanningen är oftast bättre än ovissheten.

vägen till tillit är att lära sig se sitt eget värde och att lita på att det som känns bra just nu också är bra. i kärleken finns det inga försäkringar eller evighetslöften. vi kan bara vara så modiga att vi vågar ge och ta emot kärleken, trots den lilla djävulen som förmörkar våra tankar ibland...

Finns nog inte ord som kan förklara hur fantastiskt glad jag är. Lycklig är inte ens rätta ordet som beskriver känslan. Just nu låter jag bara folk prata, för det är ju tydligen det dom är bäst på att göra, 'cause i dont care anymore. är liksom färdigbyggd på alla lögner nu.

JAG ÄR SÅ KÄR KÄR KÄR KÄR KÄR KÄR. finns liksom inte någon annan person som är bättre än dig. lalalala, du har gjort mig till en bra människa och jag vill spendera så mycket mer tid med dig än vad jag gör nu. du har liksom gett mitt hjärta ett sådär glädjeskutt. du vet att du är typ hela mitt jävla liv, min exictens. du är min, bara min och ingen annans.

Det finns säkert ord för hur bra du är
 bara det att jag inte kan dem

Jag är sjukt lycklig, att det verkligen finns människor som får en att må så bra att man inte vill sova. För just nu är min verklighet är bättre än mina drömmar. Så som jag mår nu vill jag alltid må. För att få ner mig nu så krävs det ganska mycket, jatack! Har verkligen världens bästa människor, även fast jag själv kan vara världens största idiot. I know, man lär sig av sina misstag och ibland blir det kanske för många..

Men just nu vet jag iallafall var jag står och att jag kommer inte falla tillbaka, inte på ett tag iallafall. För jag är så kär i dig att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen. Tack för att du finns och håller mig ifrån allt det dåliga. Du får mig att vilja bli en bättre människa och att ta tag i mina problem. Du är speciell för mig, helt underbar och jag vill inte vara utan dig, aldrig någonsin.