i'm om the edge of breaking down and no one's there to save me
det finns inget kvar, inget att hoppas för. jag tror att du och jag aldrig kommer bli vi, du&jag är över. egentligen finner jag inte ord men jag vill få ur mig detta. jag vill få ur mig mitt hat, min kärlek, min ångest, allt. allting vill ut. jag orkar inte hålla det inom mig. det dödar mig, sakta. jag vet inte när jag bryter ihop, men det känns som snart. väldigt snart. det var liksom dig jag ville leva med, dig jag ville bli gammal med. jag berättade verkligen allt för dig och du bara tog och såg glad ut, aldrig gav du något tillbaka. aldrig gjorde du något för att få mig att må bra, aldrig. du har satt så fula spår på mig, så hemska minnen, sånt jag inte vill minnas. all smärta du gav mig är inte så lätt att bli av med när du fortfarande smyger på om nätterna och väcker liv inom mig. du rör om i mitt huvud och gör mig så förvirrad. du gör mig till en helt annan person, som om jag vore schizo. jag vill inte känna såhär längre, fan. snälla förstå, du dödar mig så jävla mycket och så jävla långsamt. du plågar mig...... det finns inget annat jag vill ha just nu mer än dig. jag vill att du ska komma och säga att allt kommer bli okej, allt kommer ordna sig. det kommer bli du och jag, bara vänta. men jag har väntat, inget har blivit okej och du har inte kommit, du kommer aldrig att komma. det skulle aldrig falla dig på tanke, jag finns inte där som du finns här. har aldrig gjort och kommer aldrig till att göra. du och jag är bara tomma ord känns det som, iallafall för dig. för mig är det så mycket mer. för mig va du allt, för hos dig var jag stark, hos dig var jag trygg. jag vågade verkligen vara med dig, jag var inget jag inte kunde stå för, jag var mig själv med dig. något jag inte klarat av att vara med någon annan. men du bara försvann, precis som alla andra. people always leave. så jävla tragiskt. fan, vad finns det mer att göra än att tro? tron är väl oftast den som ger oss styrka, eller? men jag bara tror och tror och tror men jag känner mig inte starkare för det. jag känner mig som ett nervvrak. det finns inget som fungerar rätt längre, inte ett skit. jag vill bara försvinna, lämna allt bakom mig, starta ett nytt liv. utan dig, du borde fan förbjudas för att vara i min närhet. du bara sårar mig, det är nästan som mord, fast detta är med psykiskt självmord. det är ditt fel, vems annars? fan, jag vill inte skylla på dig. jag vill inte. du var väl bra du också, eller har jag fel? var jag problemet? var det jag som var en idiot? var det jag som lämnade dig först? jag vet inte, det är inte så lätt att veta när du aldrig säger något, när du bara går iväg när jag kommer i din närhet. jag försöker iallafall, jag försöker prata med dig men du smiter iväg som om jag vore någon seriemördare eller något. detta funkar inte längre, du tar sönder mig varje dag, hela tiden går något nytt sönder inom mig, jag försvinner bit för bit hela tiden.. snart är det bara en tom kropp kvar.
jag tror inte på att kärleken övervinner allt längre, för hade den gjort det hade du och jag varit vi nu, vi hade alltid varit vi och inte som det är nu. vi är du och jag och kommer alltid att bli mer. jag vill inte ha det så. men du är lycklig och jag är olycklig det är väl så det ska vara antar jag? du tog över varje del och varje andetag och jag hittar inte mig själv längre och att vara vilse gör ont. jag blev kär och du tog allt som en lek, därför är det som det är. vi var luft och inget mera för dig. för mig var du luft, utan dig hade jag inte klarat mig!
förlåt, nu slutar jag.
Its sad when people you know, become people you knew. When you can walk right past someone, like they were never a big part of your life. How you used to be able to talk for hours, and now you can barely look at them.
du och jag är så......
jag tror inte på att kärleken övervinner allt längre, för hade den gjort det hade du och jag varit vi nu, vi hade alltid varit vi och inte som det är nu. vi är du och jag och kommer alltid att bli mer. jag vill inte ha det så. men du är lycklig och jag är olycklig det är väl så det ska vara antar jag? du tog över varje del och varje andetag och jag hittar inte mig själv längre och att vara vilse gör ont. jag blev kär och du tog allt som en lek, därför är det som det är. vi var luft och inget mera för dig. för mig var du luft, utan dig hade jag inte klarat mig!
förlåt, nu slutar jag.
Its sad when people you know, become people you knew. When you can walk right past someone, like they were never a big part of your life. How you used to be able to talk for hours, and now you can barely look at them.
du och jag är så......
Kommentarer
Trackback
